Ingen läser men vad gör det?

Jag har suttit och läst en massa bloggar, kända som okända, och tänkt "tänk så sjukt många människor som läser vissa av dessa bloggar, flera tusentals människor som är intresserade av vad som händer i just den här personens liv." Det är ganska fascinerande egentligen, att tänka på hur kort tid bloggvärlden har vuxit sig enorm! Sen har vi ju min lilla blogg, som förmodligen ingen, eller väldigt väldigt få, läser. Men vad gör det? Det är i alla fall min blogg, där jag skriver om vad jag vill, skriver när jag vill och skriver om jag vill. Inget tvång, bara en skön känsla, en skön plats att få skriva av sig på ibland. Jag kanske inte uppdaterar fyra gånger per dag, eller ens skriver varje dag. Men vad gör det? Jag skriver.

Igår höll jag på att börja gråta, inte ledsentårar utan glädjetårar. Min lillebror, som nu går i nionde klass, har haft det lite kämpigt med skolan, umgåtts med lite fler personer under en kort tid, kört moped lite för snabbt och sånt. Han har helt enkelt kommit i tonåren. I alla fall. Hans lärare har ringt hem till oss säkert 20 gånger för att meddela både de ena och de andra. Dock bara tråkigheter. "Idag såg jag er son sitta utanför skolan och röka, sånt får absolut inte förekomma! Skolans område är rökfritt område." "Idag gick det inte så bra för eran son på engelska provet, han måste börja läsa sina läxor och vara mer koncentrerad på lektionerna!" osv. osv. Självklart har mina föräldrar gjort det dom kunnat för att försöka hjälpa honom, men det har också blivit ganska mycket skällning och utegångsförbud. Normalt bland föräldrar. Och jag har inte kunna undgå att tycka synd om min bror, dels för att han är min bror, men även för att jag vet precis vad han går igenom. Och jag vet precis hur killarna var i min egen klass när jag gick 9an. Jaja, nu börjar det bli lite långrandigt, men kände att jag var tvungen att förklara lite hur situationen sett ut så ni kan förstå varför jag nästa började gråta. I alla fall så ringde min brors lärare igår kväll och berättade att han fått ett starkt VG på nationella provet i engelska! Så när min bror kom hem och pappa berättade det här för honom och sa att han var stolt över honom och gav honom en klapp på ryggen, sken min bror upp som jag nog aldrig sett honom göra förr! Han såg så fruktansvärt lycklig ut, och trodde först inte att det var sant. Det fullkomligt glittrade i ögonen på honom och hans vackra leende bredde ut sig över hela hans ansikte. Det var faktiskt helt underbart att se. Jag är också oerhört stolt över honom, min bror.

Sköt om er.


Kommentarer
Postat av: Mariélle

GO JOJJE! You can do it, if you want to, you can do it :)

2009-04-03 @ 17:12:25

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0