thereseholmqvist

Har spenderat två dagar nu här i sommarstugan och det är så mycket man hinner tänka här. Det är lugnt och tyst, min telefon har endast ringt en gång, det enda som egentligen hörs är en fluga som surrar i mitt öra, en båt som passerar på älven, en häst som rider förbi. Just nu sitter jag och tittar på en jätte stor fluga som har lagt sig på fönsterbrädet och besämt dig för att dö. Kanske borde jag öppna fönstret och släppa ut den, rädda den, kanske inte. Den har slutat kämpa så kanske är det meningen att den ska dö nu.  
Jag saknar förra året, jag saknar Hotell Salute, det där skitiga lilla rummet som vi hatade, men som vi egentligen hade jävligt skoj i. Jag saknar solen och stranden och alla människor på No name, Sea Side och Beach club. Jag saknar alla galna nätter som vi dagen efter förbannade oss själva över för att vi varit så fruktansvärt oförsiktiga. Jag saknar vår tukiska morfar och hans galna personal. Jag saknar alla galet heta breakdansare. Jag saknar gemenskapen vi hade där, den totala känslan av frihet jag kände under dom där tre veckorna, dom tre mest underbara och minnesvärda veckorna i mitt liv. Samtidigt kan jag inte låta bli att längta efter framtiden och allt vad den har att erbjuda, längtar efter att vara 35 och redan ha allt som alla i slutändan alltid strävar efter, en familj att känna sig stolt över, ett hus man kan kalla hem och känna sig trygg i, ett jobb jag trivs med, fin bil och känna sig fulländad. Ibland hatar jag att vara fast i det här jävla mellantinget mellan barn och vuxen, den här tiden när man känner pressen över att hinna uppleva allt innan det är försent, innan man träder in i det riktiga vuxenlivet med barn och fast jobb. Samtidigt så älskar jag den här perioden och vill aldrig att den ska ta slut just för att jag känner att jag har så jävla mycket jag vill hinna med och se, uppleva innan jag träder in i den tråkiga vuxenvardagen. Jag kan dock inte låta bli att undra över vad som skulle hända om jag bara struntade i allt, om jag verkligen började ta dagen som den kommer, och kanske inte hinner uppleva en enda sak av allt det jag nu känner att jag vill uppleva. Blir kvar här i Lycksele, återförenas med mitt ex skaffar massa barn och jobbar kvar på Ventilen som vårdare i 45 år till. Kommer jag själv sluta på Ventligen som bitter gammal tant som inte längre kan ta hand om mig själv? Bitter. Sur och bitter på allt och alla, men egentligen bara på mig själv för att jag inte gjorde allt det jag ville göra som ungdom. Jag tänker, "kommer jag bli lyckligare för att jag ger mig ut i världen och upplever varenda stad och kultur som går att uppleva? Kommer jag bli lyckligare för att jag gör allt det jag känner för att göra nu, som 20åring? Kommer jag hata mig själv om 15 år för att jag var så ung och dum och gjorde allt det jag kände för att göra då?" Jag känner en obeskrivlig dragningskraft till livet och allt vad det har att erbjuda. Jag lever, i slutändan kanske det är det som räknas? Fram till den dagen jag bestämmer mig för att lägga mig ner och sluta kämpa.

Jag släppte ut flugan.

Sköt om er.