thereseholmqvist

Saknad är en jobbig känsla. En sån där jobbig, viktig känsla som måste finnas..

Idag har jag spenderat mesta del av dagen hos min kära farmor nere i Hedlunda, riktigt trevligt. Suttit ute i solen och druckit kaffe och ätit bullar, doppat fötterna i älven och pratat om allt som har med livet att göra..
Saknade min farfar och barnatider något oerhört idag, saknade att kunna sitta på en stol ute i snickarboden och kolla på när min farfar snickrade och bara farscineras av hur oerhört duktig han var på att spika, eller såga, eller borra. Hur oerhört bra han var på att vara farfar. Saknade att kunna springa omkring och skrika av glädje med min farfar hackihäl som alltid hann upp mig för att brotta ner mig och kittla mig tills jag skrek av skratt. Saknade att kunna ligga i hans famn i hängmattan och bli tröstad för att jag sprungit omkull och skrapat knäet. Saknade att gå promenader i skogen med min farfar och hans hund och lyssna på alla möjliga olika fågelläten. Saknade att på vintern gå ut i snickarboden och hacka upp gamla frukter och grönsaker som vi sedan ställde ut till rådjuren för att sedan kunna stå i sovrumsfönstret och smygkika på hur vackra de var när det stod och mumsade i sig frukten. Saknar hans doft, den där doften jag brukade kalla "farfarlukt", jag som trodde att allas farfar luktade så. Den där doften jag än idag minns lika tydligt som om jag kramat om honom för bara några minuter sedan, som om doften fortfarande sitter kvar i näsan för att påminna mig om den bästa farfadern på jorden..
Älskade saknade farfar.